No one will have me like you do.
Jag vet inte varför, jag vet verkligen inte!
Känns tungt och jobbigt, jämt och städigt föreställer jag mig massa bra saker och allt blir bara skit.
Är det mig det är fel på, eller kan du aldrig öppna ögonen och se hur saker sårar.
Du vet så jävla väl vem jag är och vad jag tål. Är så trött på det, ledsen och förvirrad.
Gett ut mitt hjärta och själ, och du har bara slukat upp det känner mig så tom ensam och vilsen nu...
vet varken vart jag ska gå eller vem jag ska vända mig till.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner, blandning mellan
hat, trygghet och behovet att få känna kärlek,få känna att man är värd något, att man är älskad!
Är det så svårt, så svårt att bara få ha det bra?
Eller är livet städigt en kamp om något som man aldrig kommer kunna fånga och få hålla fast vid?
Jag vet inte riktigt längre, jag var så säker på saker och ting så säker ibland att jag skulle kunnat sätta mitt liv på det..
nu skulle jag inte vilja det ens om jag fick betalt!
Jag har berättat vad jag kännt och tyckt och du har sagt att du förstår sen några minuter senare är det glömt,
alla löften, allt! Jag står där, med allt inom mig!
Det värsta är att ingen kommer få ut så mycket av mig som du gjort. Ingen kommer få se de sidor du sett.
Du har öppnat mig som en bok, läst alla mina privata sidor, känsliga, hemska, lyckliga, trasiga, och onda du har nått in till mitt hjärta men nu får det mig bara att vilja stänga mig mer och mer låsa mig och kasta nyckeln.
Vill och försöker så mycket, försöker men jag når inte..
Känns tungt och jobbigt, jämt och städigt föreställer jag mig massa bra saker och allt blir bara skit.
Är det mig det är fel på, eller kan du aldrig öppna ögonen och se hur saker sårar.
Du vet så jävla väl vem jag är och vad jag tål. Är så trött på det, ledsen och förvirrad.
Gett ut mitt hjärta och själ, och du har bara slukat upp det känner mig så tom ensam och vilsen nu...
vet varken vart jag ska gå eller vem jag ska vända mig till.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner, blandning mellan
hat, trygghet och behovet att få känna kärlek,få känna att man är värd något, att man är älskad!
Är det så svårt, så svårt att bara få ha det bra?
Eller är livet städigt en kamp om något som man aldrig kommer kunna fånga och få hålla fast vid?
Jag vet inte riktigt längre, jag var så säker på saker och ting så säker ibland att jag skulle kunnat sätta mitt liv på det..
nu skulle jag inte vilja det ens om jag fick betalt!
Jag har berättat vad jag kännt och tyckt och du har sagt att du förstår sen några minuter senare är det glömt,
alla löften, allt! Jag står där, med allt inom mig!
Det värsta är att ingen kommer få ut så mycket av mig som du gjort. Ingen kommer få se de sidor du sett.
Du har öppnat mig som en bok, läst alla mina privata sidor, känsliga, hemska, lyckliga, trasiga, och onda du har nått in till mitt hjärta men nu får det mig bara att vilja stänga mig mer och mer låsa mig och kasta nyckeln.
Vill och försöker så mycket, försöker men jag når inte..
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
